För det första, hur lång tid tar det för dig att åka till Tyskland?
Om jag ska tävla fredag-söndag så försöker jag att åka lördagen i veckan innan. Målet är att mellanlanda i Skåne så nära bron som möjligt. Jag brukar rida ett lättare pass på lördagen före avfärd. Fredagen innan packar jag och Fleetwood får bada. Det tar ca 6,5 timme till Skåne och när vi kommer fram så tar vi en promenad på 45 minuter och därefter får han middag.
Morgonen efter så promenerar vi igen och Fleetwood är ingen frukostälskare men han äter lite havre(blandat med betfor) och hö. Transporten är laddad med en stor vattenhink och hö. Sen åker vi över bron och hela vägen ner genom Danmark. Väl på färjan så får Fleetwood lite specialmat, som han älskar, för att hålla igång sin mage. Efter 45 minuter är man i Tyskland och då är det bara att gasa på och efter totalt 7-8 timmar så landar vi utanför Münster.
Vi brukar vara ner vid 18-tiden och då har Fleetwood inte varit ute sedan morgonen. Fokus blir att lasta ur och han får rulla sig i sin box. Därefter tar vi en lång promenad och packar upp. Senast märktes det tydligt att Fleetwood kände igen sig och det är givetvis jätteskönt. Det är en väldigt fin anläggning Kittel har i en avslappnad och vacker miljö.
Vad gör att det är så märkvärdigt att tävla i Tyskland?
Tyskland har under alla år, i alla fall i modern ridsporthistoria, varit den stora ridsportnationen. Den stora skillnaden mellan t.ex Tyskland och Sverige tror jag beror på att Ridsport i Tyskland är likamed ”business”. I det samhälle vi lever i så blir intresset därför större hos män vilket gör att det är enorm industri… med dess fördelar och nackdelar såklart. Men det finns fantastiskt många fina hästar i landet och det finns förutsättningar för att kunna leva på att arbeta inom sporten. Klimatet lite längre ner i Europa gör också att t.ex uppfödning och hantering av unghästar blir fördelaktig. Tänk bara att fölen kan gå ute och beta i naturlig miljö flera månader extra per år om man jämför med Sverige.
Eftersom Tyskland ligger så central i Europa så blir det enklare för duktiga tävlingsryttare, såsom OS-ryttare, att ta sig dit. Det gör att konkurrensen är större och poängen man rider på helt enkelt blir värda mer. Jag får en ovärderlig erfarenhet och rutin att bara vara i den miljön. Många av de tyska tävlingarna är enormt stora. Det är stora sponsorer, utställare, VIP-lounger, roliga aktiviter för barn….som ett Falsterbo fast ännu större. Om man har tid och möjlighet kan varmt rekommendera att åka till en sådan tävling!
Även denna gång tränade för Patrik Kittel, hur ser dina samarbeten ut?
Min stora hjälp i vardagen är min man Magnus Hamilton. Han känner mig och känner hästen. Vi supporterar varandra hela tiden. Vi ser ju varandra varje dag och det är han och jag som gör denna resa tillsammans.
Via förbundet har jag, en gång i månaden, landslagsträningar för Louise ”Lussan” Nathhorst . Hon ger mig av sin erfarenhet och har ett otroligt stort hjärta! Hon har många meriter som OS-brons, vinst i världscupsfinal och SM-guld. Lussan har hjälpt mig med mitt kürprogram. Om hon är med på tävlingarna så står framridningen och stöttar till 100%.
Som jag sagt tidigare har Patrik Kittel har en enorm erfarenhet av internationellt tävlande och känner till hur domarna tänker. Han tränar ju själv för världens bästa tränare. Han har dessutom plockat upp så många hästar själv till Grand Prix. Att han dessutom är ödmjuk och väldigt rolig gör det hela ännu bättre. Att jag kan få husera på hans anläggning ett par veckor och samtidigt få hjälp är ovärderligt.
Du startade i Horses and Dreams i Hagen i slutet av april. Berätta om den dagen.
Vi hade tränat hos Kittel hela den veckan och vi åkte till tävlingsplatsen på torsdagen. Jag red på torsdagen och det kändes jättebra. På alla internationella starter får man en möjlighet att rida på tävlingsbanan dagen före start så det gjorde jag på fredagen. Då kändes det inte bra alls.
Vad gör du om det inte känns bra?
Ja idag med mer erfarenhet och rutin så vet jag att det är enormt viktigt med den mentala träningen. Rutinen säger att Fleetwood kan kännas så ibland men det innebär inte att det känns så morgonen efter. Mitt fokus måste ligga på mig och min prestation. Inget fokus ska läggar på vad som kan hända imorgon eller på någon annan.
Det är ju lättare sagt än gjort, HUR GÖR DU DÅ?
Första starten är alltid mest laddad. Jag måste se till att icke genererande tankar hålls borta såsom att Hagen är en enormt stor tävling. Jag ska bara fokusera på mitt och det jag kan påverka. Det jag inte kan påverka ska jag inte belasta min hjärna med.
Jag matar programmet i huvudet om igen, rider dem om och om igen. Allt ska sitta perfekt!
Jag ser till att jag äter och dricker bra. När jag sover så inbillar jag mig att jag fortsätter med arbetet i mina drömmar.
Tävlingsdagen, hur ser den ut?
Den senaste tiden har jag tagit hjälp av hästskötare, det har varit Helena Callvik eller Sofia Killander men senast fick jag hjälp av Kittels groom då hon var på plats. Hästskötaren ser till att fodra tidigt på morgonen. Beroende på hur ”tävlingsstallet” ser ut kan det bli allt från 05 till 06.30. Det viktiga för mig är att Fleetwood får mat samtidigt som de andra hästarna. Efter frukost går de ut och promenerar med Fleetwood så han får lite motion och får beta lite.
Om starten är tidig eftermiddag så görs Fleetwood iordning i god tid så att jag få 45 minuters framridning före start. De som har lite ”hetare” hästar brukar även ha ett ridpass på morgonen men vi behöver all energi till tävlingsmomentet.
På framridningen travar jag igång honom, även inslag av galopp. Jag skrittar mycket allt för att släppa eventuella spänningar. Det är mycket publik, tält, flaxande dukar, hundar som skäller, resturanger och ja allt möjligt. Därefter checkar jag av viktiga moment i programmet på exakta punkter. I öronsnäckan har jag antingen Magnus eller som nu senast Patrik. En trygghet om jag behöver få bekräftat hur det ser ut. Ofta är det lite som sägs, det kan vara ett enkelt bra eller mindre eller inte så mycket. Känslan och hur det ser ut är inte alltid detsamma.
När de ropar in mig så är jag i min kokong och fokus på det vi ska göra, varken mer eller mindre. Efter ritten så gör jag alltid en snabb utvärdering för att själv bilda mig en uppfattning innan protokollet samt resultatet kommer.
När jag tar upp att hon alltid klappar Fleetwood på ett speciellt sätt så ser hon helt frågande ut. Jag måste ta fram några videoklipp känner jag för att visa….snacka om kokong:-)
Med 25 startande i CDI4* FEI Grand Prix de Dressage i Hagen placerade sig Malin Hamilton och Fleetwood på en 11 plats på 67.596%. Mer om Hagen samt den nationella starten i Massener Heide kan du läsa om på Vallentuna Ridklubbs Facebooksida.
Vad gör ni just nu?
När vi kom hem så fick Fleetwood en ”vecka hage” och bara ta det lugnt. Nu är vi inne på träningsvecka 2 och tränar inför Norrköping samtidigt som jag jobbar med en ny kür.
Hur känns det inför Norrköping?
Känslan som infinner sig alltid att man inte kommer att räcka till, det har lite med tävlingsnerverna att göra och den enorma drivkraften i att komma vidare. Med en familj och ett familjeföretag i Vallentuna Ridskola är det alltid tufft att åka hemifrån. Det är mycket som ska klaffa.
Norrköping är en fin och trevlig tävling så väl på plats så brukar det kännas mycket bra. Det känns också väldigt roligt att träffa alla svenskar och ”snacka lite”.
Vad betyder Vallentuna Ridskola för dig?
Visst är det en utmaning, som för många andra, att få ihop balansen och vardagspusslet. Ena stunden ska jag tävla internationellt och i nästa ska jag hålla lektioner…och så rullar det på.
Vi har jobbat hårt i många år nu och det är först nu vi verkligen kan se fantastiska resultat. Då menar jag inte bara i tävlingssammanhang utan helheten. Det är en obeskrivlig känsla att vi har lyckats så bra med Ponnycuperna, vinst i hoppningen och nu väntar final i dressyren. Det är stort! Vi har duktiga ryttare som presterar fint i RidskoleCuperna så att vi både tänker höja hindren nästa termin samt ta in svårare dressyrprogram. Det i sig är en fin kvalitetsstämpel på vår utbildning.